Svenska

Våroffer ā€“ ur litteraturen

Bok i Carina Ari Biblioteket

Den kanske största skandalsuccén i scendansens historia var urpremiären av Nijinskys och Stravinskys Våroffer, Sacre du printemps, i Paris 29 maj 1913. Verket har senare iscensatts av ett mycket stort antal koreografer. Litteraturen om originalet och nya versioner är också mycket omfattande. I Carina Ari Biblioteket finns en stor del av dessa böcker.

Två innehållsrika monografier är Ada d'Adamos " Danzare il rito. Le Sacre du Printemps attaverso il Novecento" (1999) och Katarina Lions avhandling "Les sacres. En socio-kulturell analys av tio versioner av Våroffer" (2000).

Den dominerande delen av d'Adamos bok utgörs av långa kapitel om Nijinskys originaluppsättning och Massines version från 1920. Boken innehåller också en imponerande förteckning över senare koreografers verk till musiken.

Lion indelar sin avhandling i resonemang med utgångspunkt från tre teman: Rekonstruktion, Det primitiva och Den nya andligheten. Avhandlingen innehåller resonemang om två versioner som annars sällan diskuterats: Lise Egers (1994) och Marie Fahlins (1995).

En auktoritet inom dansforskningen är Lynn Garafola, som 1989 utgav första upplagan av den mycket noggrant dokumenterade "Diaghilev's Ballets Russes". Där är perspektiven breda. Garafola gör en intelligent och mångbottnad betraktelse över Ballets Russes och dess plats i kultur- och socialhistoria.

Bok i Carina Ari Biblioteket

Dansmuseets utställningskatalog "Nijinsky" (2000) innehåller flera intressanta artiklar, bl. a. av Millicent Hodson, som 1987 presenterat sin rekonstruktion av Nijinskys Våroffer. Hodson ger många tankeväckande upplysningar om Nijinsky som skapande konstnär.

Den samlade litteraturen om Diaghilevs Ballets Russes och om dess medverkande, både stjärnor och andra, är kolossalt omfattande. I Carina Ari Biblioteket finns många hyllmeter böcker och en stor samling källmaterial, bl. a. en lång svit inbundna programhäften och scrapbooks med tidningsurklipp samt mängder av tidskrifter.

Två gedigna böcker ägnas Nijinsky: Richard Buckles "Nijinsky" (1971, 440 sidor), och Vera Krasovskayas från ryskan översatt och med samma titel (1979, 350 sidor).

Serge Grigoriev var Diaghilevs närmaste medarbetare under ryska balettens hela historia, 1909-29. Grigoriev författade 1953 "The Diaghilev Ballet". Med hans långa perspektiv inifrån är skildringen unik. Grigoriev var där, hela tiden. Under titeln régisseur var han något av en ytterst ansvarig för allt praktiskt. Han har också beskrivits som ensemblens levande minne.

Den förste att göra en egen version av Våroffer efter Nijinsky var Massine, 1920. I "My Life in Ballet" (1968) skrev han kortfattat om bl. a. sina diskussioner med Stravinsky inför koreograferandet. Men han framhåller också att den som då dansade rollen som Den utvalda, Lydia Sokolova, i sin bok "Dancing for Diaghilev" (1960) givit en utmärkt redogörelse av repetitionerna hon hade med Massine.

Nummer 3 av franska tidskriften l'Avant-Scène Ballet/Danse innehåller över hundra sidor artiklar (med omfattande bildmaterial) om bl. a. versionerna av Nijinsky, Massine, Milloss, Wigman, Béjart, Kasatkina och Vasiljov (i samarbete), Neumeier och MacMillan.

För Maurice Béjart var arbetet med Våroffer av avgörande betydelse. Hans storsuccé med verket 1959 ledde till att han året därpå kunde starta Ballet du XXe siècle, som blev en av 1900-talets största ensembler, med Béjart som ledare.

I d'Adamos bok finns en mycket utförlig bibliografi (12 sidor) med böcker och artiklar om Våroffer och Ballets Russes.

PETER BOHLIN